7/4 Inne på tredje veckan

Idag träffade vi läkaren igen. Vi låg och sov alla tre när hon kom in klockan 9.00. Hon tyckte inte vi skulle åka hem. Vi tycker fortfarande att vi ska åka hem. Ni ser ju hur frisk jag ser ut. Men läkaren ger inte med sig. Hon hävdar bestämt att jag måste andas bättre innan vi får åka.

Lite senare kom en sjuksköterska in och sa att om vi hade tur kanske vi kunde få komma hem till helgen. Till helgen? Det var ju den här helgen vi ville komma hem till. Inte nästa. Jaja, i natt ska jag andas så jag imponerar på alla. Bara jag inte somnar så där djupt igen så jag glömmer bort att jag måste andas ordentligt... Rackarns syresättning. Jag kanske ska be M&P peta på mig hela natten så fort syresättningen går ner.

Så dagen började inte så himla bra. Men den blev bättre efter att vi alla förlikat oss med att det var som det var. Jag var vaken hela förmiddagen och levde om. Sen gick vi ut och gick lite igen. Mamma hämtade mat och Henietta kom förbi och åt med mamma och pappa i skift. Jag såg till att hålla dem upptagna. Först mamma med att äta, sedan pappa med att skrika. Det är något nytt jag har börjat med. Idag har jag säkert skrikit i en dryg timme sammanlagt. Det låter kanske inte så mycket, men för mig är det mycket.

Henrietta hade med sig nagelfil, nagelsax och ett nytt nattlinne till Mamma. Pappa undrade om det var rött och hade spetsar, men det var något mer mamma-aktigt än så. Hon hade också med en rosa dress från Cattis, Dags mamma. Den var fantastiskt bedårande och imorgon ska pappa fota mig i den så hela världen får ta del av hur snygg jag ser ut i den. Det var ett väldigt fint kort med också. Henrietta hade skrivit ut ett foto av mig till ramen de hade med sig häromdagen. Ser ni va fin jag blev!

När vi var ute och gick var vi borta vid internposten och kunde där ta reda på Johns gratulationskort. Det var rosa och väldigt sött och vi blev väldigt rörda. Tack farmorbror John!

En annan ovana jag har börjat med är att hicka. Det är ofta det som gör att jag börjar skrika. Pappa försökte skrämma bort hickan med blixtar idag, men det gick sådär... Det som fungerar bäst är att stoppa en napp eller tutte i munen på mig.

Mamma har också förklarat att det där med miner är viktigt. Hon har några väl inövade som hon började med sitt första år. Hon tyckte det var dags för mig att öva. Tyvärr ställde pappa skärpan på sängen istället.

Vi hade väldigt kul i alla fall som ni kan se.

Jag får ju Ventolin fyra ggr per dag. Jag brukar tycka det är OK att få av sköterskorna, men det beror ju också på vem av dem det är. Jag är ganska kräsen. Idag fick det vara nog, men när pappa fixade så gick det som en dans. Det var riktigt mysigt faktiskt.

Jag såg till att M&P fick äta i skift på kvällen också. Jag gjorde så här: Pappa beställde mat från Texas Longhorn medan mamma matade mig. När pappa åkte iväg somnade jag. När pappa kom tillbaks och hade dukat upp maten vaknade jag och var så där lite småhungrig. Då fick pappa äta. Sen gnällde jag när mamma skulle äta och när mamma var klar, då somnade jag. Sen kom förstås en sköterska in och skulle kolla lite på mig så jag vaknade igen.

Det jobbigaste med att hänga här på sjukhuset är att jämt vara inkopplad i massa saker och inte får röra sig fritt. Sladdarna når nästan till skötbordet men inte riktigt. Så ofta får M&P byta på mig i sängen och springa fram och tillbaks till handfat och sopkorg. Jag kan se att de är rätt irriterade på det här, men de kämpar på duktigt. Ibland blir man insnodd i sladdarna också och ni vet ju vad mamma tycker om sladdar över huvud taget.....

Idag ringde mamma och gratulerade Lena, morfars fru. Jag var inte tillräckligt snabb så jag pratade inte med henne men här kommer ett grattis även från mig och pappa.