24/3 Jag får träffa M & P igen

När jag väl fått de där katetrarna inopererade så skickades jag med ambulans till KS. Vid 2-tiden kom jag fram. Där blev jag mottagen av massa sköterskor och doktorn. Det var inte roligt, men gillade uppmärksamheten. Stackars mamma och pappa hade fått vänta tills jag var installerad och klar vid halv tre på natten innan de fick komma in och träffa mig. De såg ganska slitna ut. Vid fyra tror jag de somnade medan jag låg och charmade alla sköterskor. Dagen efter tittade mamma och pappa in igen. Så här fint hade jag det på IVA i alla fall. Här gör de en röntgen på mina lungor. De är fortfarande massa klet i dem men doktorn har sagt att jag själv klarar av att fixa bort det. Men det blir liksom lite som en lunginflammation. Fast kemisk.

Eftersom jag inte får äta från mammas bröst fick jag lite mjölk på mammas finger. Jag sög jätteduktigt och det var supergott.

På IVA fick vi en dagbok där de skrivit in mina data. Jag föddes 19:14 den 23/3 och vägde 4067 gram och var 54 cm lång. Huvudets omfång var 35 cm. Där stod det också vad de kopplat in mig till för apparater. Den där på näsan heter CPAP (Sepapp) och hjälper mina lungblåsor att vara svällda så jag får ordentligt med syrgas. Den gula mössan håller fast den så jag kommer aldrig mer ha en gul mössa. Kanske också för att mamma inte är så förtjust i just gult. Sen fick jag massa infusionspumpar kopplade till mig. Jag fick dropp, lite extra mat, antibiotika från tre olika pumpar. De var kopplade till min navel där jag hade en kateter. Ur den kunde de ta blodprov och kolla blodtryck och puls också. väldigt fiffig manick. Runt foten har jag en saturationsmätare som mäter syremättnaden i mitt blod och pulsen. Den blinkar rött och gör fina kurvor på en monitor. Allt är ganska high tech här och jag ligger i en så kallad öppenvårdskuvös. Då slipper man bli så avskärmad. Det värsta är den där slangen de stoppat ner i näsan. Men det är skönt att bli matad där så slipper jag amma.

Här är pappa vid bädden och gör sig lustig över min coola handföring:

Mamma och pappa fick träffa överläkaren på avdelningen också och hon var väldigt lugnande. Berättade att det här var något som hände ibland, att det är allvarligt, men att de har sådana här fall ganska ofta och att det inte var någon idé att oroa sig. Det kändes jätteskönt för dem vet jag och de sov gott hela natten uppe på sin avdelning.